Kunskapsutveckling – Stavros Louca

Förväntningarna är höga. Föreläsningen är lite försenad, men vem kan klandra honom. Riksväg 50 till och från Askersund är fortfarande en vågsam flaskhals och att tåget skulle vara försenat, är mer regel än undantag. Mikrofonen placeras på plats och bildspelet testas. Han ler innan han tar ansats att välja sina första ord. Bakom leendet finns en trygghet inför det som komma skall. Men varför skulle Stavros Louca vara nervös?

Han har en gedigen utbildning  och arbetslivserfarenhet bakom sig, en entreprenör inom kunskapsutveckling, vunnit flertalet betydelsefulla och meriterande priser och framförallt; Han är känd från tv. Genom Tv-programmet 9a blev han superläraren med hela Sverige och en av de mest välavlönade förstelärarna i Sverige.

Tiden accelererar och det är redan dags för fika. Det är ett bra tecken på en god föreläsning. De flesta av fiskarna har han på kroken, men jag har inte fastnat ännu. Det finns drag i hans karaktär, retorik och i hans visioner som jag delar fullt ut. Han är en alfahane med en väl inövad och etablerad passion för det som är viktigt för honom.  Emellertid ju längre han svävar ut och exemplifierar, dyker alltfler antiteser upp i mitt sinne. Jag brukar anamma de för mig subjektiva utvecklingsområdena från varje kompetensutvecklingsdag och har aldrig köpt hela konceptet. Herr Louca och hans föreläsning blev inget undantag. Han är lika mycket människa som någon annan i samma rum.

Det är enkelt att exemplifiera hur man gjort rätt för sig i efterhand, eftersom då är berättelsen och framgången befäst i tanke, själ och i svart på vitt. Han är rebellen som vann över imperiet genom att han utformade undervisningen efter sina egna villkor och bevisade alla att verbal katederundervisning är en tidlös fundamentalt didaktisk undervisningsmetod som bidrar till kunskapsframgång. Han behöver egentligen inte berätta för sina åhörare, att det inte finns någon annan vision inte är viktigare än din egen. Dock behöver du stötning på vägen mot dina mål. Saknas stimulans och motivation så stannar utvecklingen. För Stavros handlar mer om hur jag som lärare förhåller mig till och förmedlar kunskaper än att överösas med hjälpmedel. Det är bättre att ha fötter utan skor, än att ha skor utan fötter. Jag måste se min vision och mitt yrke som ett kall och inte en ovidkommande transportsträcka i livet. Genom att skapa och underhålla relationer, använda glädje, kärlek och humor som en naturlig del i min retorik, kom alltid 100% förberedd och framförallt ha repetition som obligatoriskt undervisningsverktyg – är vägen till framgång ett axiom.

Visst låter det enkelt? Ja, nästan självklart för alla professionella pedagoger.

Jag önskar att jag kan stanna upp oftare som människa och reflektera över min samvaro och blicka framåt med nya perspektiv. Jag önskar att jag kunde bli en bättre lyssnare, men tiden räcker sällan till. Jag önskar att jag kunde uppfylla förmågan att vara god mot alla, men i min sinnesvärld, där cynismen ständigt argumenterar mot optimismen, vet jag att utopier är till för eftersträva och kan inte ställas krav på att uppfylla.

Det Stavros glömde att förmedla till mig, var alla undervisningsmoment som inte gick efter hans vision. Genom att prova och misslyckas, skapas förutsättningar för omprov och utveckling. Han kan omöjligt förneka att det inte finns eller funnits undervisningssituationer och relationer som han har misslyckats med. Det måste finnas många exempel.

 

Hur kan du proklamera det absoluta behovet att visa godhet mot alla, när illojalitet är värsta egenskapen du vet? Vad hände vid de tillfällena när du satte ribban för högt? Genom att bland annat undvika att följa riktlinjerna i LGR11, borde några av statens paladiner reagerat med bestörtning. SVF borde reagerat på uttalanden såsom att gratis mat går före idealism. Men sedan är de mänskliga karaktärsdragen och verbala utsvävningar som analyseras och påverkar åhörarna. Humor må vara universell och motsägelsefull, men att skapa och vårda relationer parallellt med att stigmatisera individers utseende, kan inte ses som ett vinnande koncept.  Gränsen kan vara hårfin mellan en vänskaplig kram och kränkande handlingar. Det är lärarens illusoriska verklighet. Alla pedagoger bär inte på historier om flykt från lagens långa arm eller kan skapa uppmärksamhet genom att hänvisning till att sitta frihetsberövad.

Man kan inte generalisera människors perception med sin egen vision om hur världen är och bör vara beskaffad. Mindfulness kanske inte finns i din värld och skapelseberättelsen finns garanterat inte i min. Du är en fantastisk framgångssaga för många och ett retorisk föredöme i många aspekter. Men nästa gång vi ses; säg då att din exempel är ”pedagogiska”, och inte att du ej vet om de är det!


Prenumerera på nya blogginlägg

Älskade, hatade läxa

Debatten kring den traditionella läxan har varit hetlevrad i massmedia och sociala medier en längre tid. Det jag finner mest intressant som lärare, är att debatten dessvärre kretsar mer kring skribenternas egna erfarenheter än att uppmärksamma läxornas betydande historiska bakgrund och samtida betydelse för individuellt utveckling. För det är just det som svaret är på frågan om läxans vara eller icke vara – individen. Notera att jag inte skriver elev, därför jag sätter läxan i ett större perspektiv än så.

Jag, liksom majoriteten av alla lärare, valde att engagera våra liv i ett yrke som ska förbereda Sveriges barn och ungdomar för ett meningsfullt liv med goda kunskaper som de ska nyttja under ett livslångt perspektiv. Vi väljer inte yrket för bli ekonomisk oberoende, utan för att vi vet genom undervisningen med tusentals, ja kanske tiotusentals elever, vilka förutsättningar och behov de har för att nå de kunskaper de behöver utveckla för att inte stigmatiseras ur samhällets krav.

Rösterna i den översiktliga eller populistiska debatten föredrar att generalisera underlaget och slutsatserna om läxans betydelse:

”Läxor regleras inte i skollagen och nämns inte i läroplanen, ändå är det många som ”vet” att läxor är bra. Jag vet att läxfritt fungerar” Pernilla Alm.

”Det är klart att eleverna ska ha läxor, men om det är oklart vad de lär sig . Då kan de lika gärna slippa”. Max Strandberg

”Att ifrågasätta värdet av läxor sänder en oroväckande signal till våra elever. För att vända utvecklingen och återskapa ett skolväsende i världsklass behöver eleverna plugga mer, inte mindre”.  Isak Skogstad.

Den samtida pedagogiska forskaren John Hatties menar i sin metastudie Synligt lärande, att yngre barn som möter svårigheter i samband med läxor, kan få en negativ påverkan på dem. Det beror på att misslyckandet kan få en negativ inverkan på deras motivation. Men samtidigt finns det enligt Claes Nilholm befogad kritik mot studien, eftersom den dels är summativ utan att ta större hänsyn till att arbetssätt kan fungera bättre för ett visst ämne, en viss årskurs, vissa elever, i vissa undervisningsmiljöer mm. Vidare har den ett svagt stöd för problembaserat lärande.


  • Debatten har pågått länge, argumenten är många, men vem ska vi lyssna på?

Föräldrar och vårdnadshavare är delade i frågan, eftersom en del vill ha mindre krav på sina barn, medan andra ställer höga krav på både sina barn och deras skola. Politiker och huvudmän tar överlag ingen större ställning i frågan, eftersom det kan påverka väljarstödet eller ekonomin. Olika lärare, på olika skolor använder sig av olika läxor i olika ämnen i olika syften.

Oavsett om man hatar eller älskar läxor, så ska de inte användas oreflekterat. Jag undervisar i fem ämnen och använder endast läxan som ett utvecklingsverktyg när det passar i undervisningens kontext eller när det finns ett aktivt behov på individnivå. Jag gör det alltid tydligt för mina elever att resan att nå samma mål, innebär inte att de kommer att ta samma väg dit. Oavsett Läxan ska aldrig vara något nytt eller ogenomförbart för eleverna. Den ska repetera, befästa och utveckla befintlig kunskap. Därför måste man lärare göra professionella bedömningar och didaktiska val för att se vilken behov av läxor finns för varje individ.


Prenumerera på nya blogginlägg

Professionell bedömning

Oavsett alla kunskaper och erfarenheter som skolan ska förmedla och utveckla till alla elever, är det betyget som är kvittot på deras prestationer. Därför är lärarens professionella bedömning av elevens kunskaper den enskilt viktigaste faktorn till att både ge adekvat feedback för att främja bedömning för läraren (BFL), men även kunna de giltiga omdömen och betyg.


Stefan Johansson (2015) har undersökt validiteten i lärares bedömningar av elevers läs- och skrivkunskaper för årskurs 3 i relation till deras resultat i PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). I sin rapport understryker han att bedömningarna ligger generellt i linje med resultaten i PIRLS, men det finns vissa variabler som påverkar bedömningen.

  1. I sin egen klass bedömer lärarnas elevernas kunskaper i samstämmighet med de externa bedömningarna på PIRLS-provet.
  2. Lärare har problem att enhälligt bedöma elevers läsförmåga eftersom referensramarna kring eleverna och undervisningen skiljer sig åt.
  3. Lärarbedömningarna innehåller mer än bara faktiska kunskaper – elevkaraktäristika egenskaper såsom socioekonomisk bakgrund och kön bidrar till variation i bedömningen.

Därför drar Johansson (2015) slutsatsen att lärarna behöver ha adekvata och likvärdiga verktyg för att kunna anpassa sina bedömningar mellan klassrummen och mellan olika skolor. Ett standardiserat kunskapsprov skulle kunna vara sådant verktyg, som syftar till att komplettera de nationella proven. Dessa standardprov skulle även kunna bidra till den nationella uppföljningen och utvärdering av kunskapstrenden, eftersom varken betyg eller provresultaten från nationella proven inte bidrar till fullo med detta. Vidare lyfter han även upp även sambedömning av elevernas resultat en adekvat förhållningssätt för att främja en ökad likvärdighet.


Analys

Johanssons konklusion kring att lärare kan göra mer korrekta bedömningar inom sin egen undervisningsgrupp i relation till andra, har givetvis en korrelation till dennes uppbyggda och förankrade relation till alla elever vilket bidragit till kunskaper om deras förmågor och behov. Vidare är det ingen större överraskning att kön och socioekonomisk bakgrund påverkar elevernas resultat. Flickor i årskurs 3 har generellt bättre förutsättningar, utifrån deras kognitiva utveckling, att prestera bättre resultat än pojkar utifrån samma ålder. Vidare har elever med högutbildade föräldrar med ökade resurser andra förutsättningar att utveckla sina kunskaper, men bara utifrån premissen att det kräver aktiva insatser från vårdnadshavarna.

Johanssons slutsatser lyfter åter igen frågan om validiteten i elevernas betyg och vilka åtgärder som vidtas. Det jag saknar i rapporten är en bredare förankring i grundskolans högre åldrar, där bedömningen spelar den avgörande rollen för de blivande betygen. Vidare är sambedömning ett generellt välanvänd förfarande, framförallt i rättning av de nationella proven. Dock behöver den utvecklas och implementeras i grundskolans alla kärnämnen. Huvudmän och skolledning behöver skapa förutsättningar för lärare att kunna göra likvärdiga och professionella bedömningar, men lärare behöver även utvidga sitt bedömningsramar genom utbildning och aktivt deltagande i samtal kring bedömning. Emellertid ska varje lärare alltid kunna göra en helhetsbedömning utifrån all samlad information om en elevs kunskapsutveckling och då inte enbart utgå ifrån nationella prov, standardiserade prov eller sambedömning. Därför kommer korrelationen aldrig vara 1.0.

Källor:

Johansson, Stefan (2015) Validitet och lärares bedömningar. Pedagogisk Forskning i Sverige årg 20 nr 1-2 2015 issn 1401-6788
PDF -fil: Stefan Johansson - Validitet och lärares bedömningar

Prenumerera på nya blogginlägg